Roskilde 2000

I år är det tio år sedan 9 personer omkom under Pearl Jams spelning på Roskildefestivalen 2000.
Jag var bara tio år när det hände men jag minns händelsen ändå.

Har läst några artiklar om händelsen nu eftersom det skrivs väldigt mycket om det överallt och fyfan. Börjar seriöst gråta för att det är så hemskt. Mina tankar går till dem som omkom och deras anhöriga, alla 50.000 människor som fick vara med om en så hemsk upplevelse och alla säkerhetsvakter och framförallt bandet Pearl Jam. Blir så himla rörd när jag läser att Eddie Vadder grät på scenen och bad folk att backa och att gitarristen Stone Gossard efter några år åkte för att träffa anhöriga till de som gått bort - och att han fortfarande har kontakt med några.

Kommentarer
Postat av: Fredrik Hoffman

Var fruktansvärt. Kändes helmärkligt och sjukt. Att det ens kunde hända var overkligt. Var där men lämnade konserten då Underworld skulle spela och dessutom var trycket på Pearl Jam för stort och leran för jävlig. Drog iväg och dansade i glädje till en riktigt bra spelning och kom tillbaka till 9 ambulanser och ett avstängt backstage...som ett stort svart hål i känsloarkivet. Dagen efter träffade jag ekots reporter som skulle ha info om allt för att skildra hem och själva visste vi inte vad vi skulle göra... hade intervjuer bokade och stannade kvar men det kändes sjukt att jobba vidare och allt speglades av händelserna. Många åkte hem och inget var sig likt igen. Året innan hade jag varit precis där alla dog när Metallica spelade så det kändes än mer märkligt, särskilt då jag räddat en tjej från att bli totalt nertrampad. Trycket vid scen var absurt och Roskilde hade hårda stålbalkar som slog omkull individer vid större konserter. Så säkerheten behövdes åtgärdas men varför såhär? Min kompis Peter intervjuade The Cure och hade pratat med alla utom Robert Smith och hade precis satt sig med honom när en gråtfärdig och totalt chockad Eddie Vedder kommer in och säger att folk håller på att dö där ute. Allt bara bryts och alla lämnar festivalen. Peter pratar ofta om hur en fantastiskt bra intervju ändras totalt och när han får träffa Robert ett år senare är situationen helt annorlunda och alla som var där har fått en annan bild av att gå på festival och konserter. Tragiskt och oerhört ledsamt. Kommer alltid ha min fruktansvärda minnesbild men samtidigt ha svårt att prata om det. Får ta och lyssna igenom mitt material igen, var bra länge sen...

2010-07-04 @ 15:37:16
URL: http://fredrikhoffman.wordpress.com
Postat av: sandra

usch, så sjukt hemskt. :( kan inte ens föreställa mig

2010-07-04 @ 18:56:52
URL: http://zerozeroni.blogg.se/musikblogg

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0